Alla hundars dag- med svensk mat så klart!

Idag firas Alla hundars dag över hela världen. Och jag vill därför ta tillfället i akt att berätta om vår familjs fantastiska hund. Som så klart också bara äter svenskproducerad mat, vilken inte är så lätt och självklart som man skulle kunna tro.

Men låt mig börja med att berätta vår familjs hundhistoria. Jag har alltid älskat hundar. Men eftersom min mamma var allergisk fick jag som barn nöja med mig jobbet som hundrastare till grannens lilla jycke. Så när jag själv blev vuxen var hund så klart högst upp önskelistan, och lyckligtvis var min man också med på banan.

Vår första hund var en underbar golden retriever vid namn Chivas. Han var en sk ”blocket-hund”, som när vi tog över honom var 1,5 år. Trots att han hade haft viss otur med sina ägare visade han sig vara en fantastisk hund. Han utstrålade en sån godhet att han fick den mest hundrädde att smälta och han hade en osviklig förmåga att komma med sin kärlek till den som bäst behövde honom. Just den här förmågan gjorde att han också så småningom fick följa med och jobba med husse, som är lärare på en skola för barn med särskilda behov. Och historierna om hur han öppnade hjärtat på barn som ingen annan kunnat nå, är lika många som magiska. Så när det för ganska exakt ett år sedan var dags att ta farväl här fantastiska lurvige vännen, som delat barnens uppväxt och varit en självklar del av varenda dag i vårt liv, var sorgen så där bottenlös som bara ni som haft ett älskat husdjur vet att den är.

Jag var helt säker på att jag ville ha en ny hund. Men övriga familjemedlemmar var mer osäkra. Dottern hävdade bestämt att hon aldrig skulle kunna älska en hund så som hon älskat Chivas. Så under ett par mörka höstmånader var vi hundlösa. Men ingenting var lika roligt som vanligt. Hur kul är det att laga mat när ingen ligger vid ens fötter och tittar beundrande på en? Hur rolig är en promenad i regn och blåst utan lurvigt sällskap? Och hur fruktansvärt tråkigt är det inte att öpnna ytterdörren utan att nån kommer rusande och på alla sätt visar att ens ankomst till huset är det absolut bästa som kunnat hända i världen? Ja ni som vet, ni vet.

Så händer det. Några veckor innan jul får vi ett sms med en bild på en hund som är det sötaste jag sett. Det är en Jaktcockerspaniel som utbildats till polishund men missat på sista höghöjdsstestet, och nu behöver en familj. Resten av familjen gick med på att åka och träffa honom. För mig var det kärlek vid första ögonkastet, och de andra blev också betagna av denna lilla varelse som var totalt olik vår gamle trotjänare. Några dagar senare hämtade vi hem honom på prov. Så klart blev han kvar, och idag är det bara så självklart för oss alla att han var pusselbiten som saknades för att familjen skulle bli hel igen.

Vår lille Woodys historia är i sig också så spännande att den förtjänas berättas. Han föddes i England hos en uppfödare som specialiserat sig på hundar som ska jobba inom sök eller jakt. Deras sätt att uppfostra valpar är inte på samma sätt som vårt, utan mycket tuffare. Vi har fått det berättat för oss att de får stå i en hundgård i ett år utan direkt mänsklig kontakt, för att sedan ”uppfostras” till det jobb de ska ha. Woody, som visade tecken på att bli en fantastisk sökhund, blev uppköpt av en dansk kennel. Och där hittades han slutligen av hundtränaren som vi köpte honom av. Hon tog hem honom till Sverige och började träna honom för att bli sökhund för tull eller polis. Woody visade sig vara fantastisk på att söka, men på ett av de sista testen visade han tecken på rädsla vid höga höjder. Och då är man körd som narkotikahund.

Så 1,5 år gammal vändes han liv. Från att ha suttit i bur eller jobbat, kom han hem till en familj där livet var totalt annorlunda. En frihet att röra sig som man vill, kärleksfulla famnar överallt, lek och bus. Jag ska inte sticka under stol med att första tiden var ganska jobbig, och vi fick jobba jättemycket för att han skulle lära sig hur man slappnar av och bara är.  Men nu. Underbarare hund kan man inte tänka sig. Han har börjat skolas in som ny skolhund och är fantastisk med barnen, och däremellan tjänstgör han ibland som uppskattad kontorshund på mitt jobb. När han inte jobbar älskar han att vara med i båten eller ute i skog och mark med oss. Han tröttnar aldrig på att bada eller springa efter bollar, men är också en riktig knähund som älskar att sova i någons famn.

I vår familj äter vi ju som bekant mat producerad i Sverige, och då vill vi ju självklart att detta också ska gälla den fyrbente familjemedlemmen. Men när det kommer till hundfoder är det förvånansvärt lite som är tillverkat här i Sverige på svenska råvaror. Till Woody har vi valt att ha färskfoder, och har nu hittat en leverantör som gör ett superbra foder helt på svenska råvaror. Woody blir helt galen när det är dags att äta och formligen slukar maten. Enda problemet med det här fodret är att han blivit lite kräsen, i somras när fodret tog slut var han mycket motvillig till att äta annat. Men för oss känns det superviktigt att också hans mat är bra för hälsan och producerad på ett bra och hållbart sätt. Hur tänker ni andra hundägare kring maten?