St Eriks IPA från St Eriks bryggeri

St Eriks bryggeri tillhör ett av de mest intressanta bryggerierna i Sverige. Inte för att de gör den mest intressanta ölen utan för att de så tydligt kämpar om en position i öl-Sverige som många andra också kämpar om – den som varandes volymölen med hantverks-aura.

Varumärkespositionering må låta trist men det är ändock en extremt viktig sak när man etablerar ett varumärke på en så het marknad som hantverksölsmarknaden. Att ta ett klassiskt ölnamn som sedan länge legat i dvala och försöka återuppväcka det är svårt men St Eriks-resan har på många sätt visat att det går och St Eriks IPA är ett exempel på det.

Historien om St Eriks bryggeri börjar på 1800-talet men sedan mitten av 1900-talet slutade bryggeriet och etiketten att finnas efter att ha lämnat sin födelseplats på Kungsholmen i Stockholm och flyttat till Södermalm i Stockholm.

Be mig inte redogöra för alla turer kring varumärket St Eriks men importören Galatea tog hand om det och 2010 kunde St Eriks bryggeri återuppstå i sin moderna tappning, nu med Jessica Heidrich som bryggmästare.

Spola fram till årsskiftet 2017/18 och jag hittar en ny version av St Eriks i butiken. Den strama, klassiska och tydligt retro-flörtande designen läggs åt sidan och en mer lekfull variant träder fram – med en lätt amerikaniserad touch och lite mer färg och fart i uttrycket.

Och… med en tydligare blinkning till ursprunget.

För trots att själva det fysiska gamla bryggeriet lämnade Kungsholmen för hur många år sedan som helst och trots att det nya fysiska bryggeriet ligger på ett industriområde i närheten av Arlanda så är det Kungsholmen som bryggeriet vill göra till sitt  – strax under ölnamnet manifesterar man Kungsholmen som en viktig faktor. Historiskt viktigt ja, men i dagens läge falsk marknadsföring eftersom bryggeriet faktiskt inte har något med Kungsholmen att göra.

Dock, den lokala förankringen är viktig och om jag förvaltade St Eriks bryggeris varumärke skulle jag snabbt som ögat fixa en lokal på ön, baxa in ett litet bryggeri och köra igång att bygga varumärke i en liten bryggeripub – den investeringen lär betala av sig snabbare än kvickt både lokalt och internationellt.

Ölen då?

Ja, den är lite som St Eriks i stort.

Det är sällan som man blir riktigt imponerad och det är sällan som man blir besviken, St Eriks bryggeri vet hur man gör öl och de vet också vilken position man vill ta – den som ligger mellan ölkonnässörerna och volymdrickarna. Genom att sätta rätt attityd och rätt prägel på ölen och, inte minst viktigt, prissätta ölen i ett mellanläge (de lägger sig kring 20 kronor) så tror jag att man kommer att lyckas.

Den här ölen bär IPA-signum lång väg och kan vara ett instegsöl för den som lite lagom har börjat intressera sig för öl men den kommer inte bli den stora favoriten för så många, för det är den lite för lågmäld för att vara en IPA. Hyfsat fruktig, hyfsat fyllig och med en hyfsad beska – gott så.

Och just det, Jessica Heidrich har nu lämnat St Eriks bryggeri för nya, än så länge okända äventyr, med henne tappar bryggeriet en viktig byggsten i arbetet med både öl och varumärke. Det ska bli intressant att se vart den här resan leder i framtiden.

Du hittar fler fredagsöl om du tittar här.