En fröodlare berättar!

Nu ska ni få träffa Agneta Magnusson, en fröodlande kultur- och naturvetare i Leksand! Jag har ställt några frågor till hennes eftersom jag funderar en heldel på det här med kulturarvsfrön och odling, hållbarhet och odling samt mångfalden.

Agneta, vem är du och vad sysslar du med?
Efter ett långt yrkesliv på Skansen i Stockholm – dels som programproducent och ansvarig för de kulturhistoriska programmen, dels som museipedagog – bor jag nu i Leksand. Här är föreningslivet livaktigt. Jag är ordförande i Föreningen Leksands kulturväxter och också initiativtagare till Låna frö på bibblan. 

Dessutom är jag aktiv inom den nationella Föreningen Sesam; tidigare ordförande, nu enbart ansvarig för ärterna. I hela mitt liv har jag odlat, mest grönsaker till husbehov. Min trädgård nu är fylld av gamla kulturväxter med många minnen från släkt och vänner.

Du försöker bevara vårt kulturarv och frön som odlades förr, varför är det viktigt tänker du?
I våra trädgårdar finns vårt gröna arv, tåliga växter som klarat varierande förhållanden, kanske till och med vanvård, under lång tid. Jag vill uppmuntra till att ta tillvara denna stomme, dokumentera växternas historia och fortsätta vårda och odla. Faster Elsas syrénberså, Margareta Perssons påskliljor, Farmor Ingas ärtor…

I början av 1900-talet fanns det en stor rikedom av frösorter och plantor. Det mesta är borta nu. Det är en enorm utarmning av både prydnadsväxter och köksväxter. Vi får försöka ta vara på det som finns kvar!

Odlar du enbart kulturarvsväxter eller även nya som finns på marknaden?
Jag odlar mest äldre växter för att de är lättskötta, tåliga och anpassade till platsen. Av köksväxterna försöker jag hålla en hel del äldre lokala sorter i odling och fröodlar dem också eftersom det kan vara knepigt att få tag i frö. Det är inte enbart av nostalgiska skäl jag odlar kulturarv, de växer bra och är väldigt goda och lätta att vinterförvara också!

Självklart är jag nyfiken och testar jag nya sorter också. Varje år blir det någon ny, kanske en tomat eller squash. Fast ofta testar jag en för mig ny gammal köksväxt. Just nu provodlar jag haverrot.

Vilka kulturarvsgrönsaker borde få synas och höras lite mer?
Våra gamla lantsorter borde vi vara rädda om. De som gått i arv genom många generationer, som anpassat sig till plats och som vi lärt oss uppskatta. I en lantsort finns ofta en stor variation, både till utseende och smak. Förr, när man var tvungen att klara sig på sin skörd, var det av största vikt att åtminstone någon del av skörden alltid blev bra. Så är det med lantsorter. Alltid är det någon del som klarar sig även om det inte alltid blir så stort utbyte.

När vi nu har varma och torra perioder verkar det som om lantsorterna ofta har ett djupare rotsystem och kan klara sig bättre än nya sorter. Det finns lantsorter av många slags köksväxter, ärter, bönor, bondbönor, rovor, kålrötter, betor … Just nu är jag i färd med att upptäcka mångfalden bland de många olika betorna.

Förra året odlade jag två slags vitbetor, som var mycket olika i smak och lagringsduglighet.
Sådant tycker jag är spännande!

Är du orolig för att vår biologiska mångfald utarmas? Hur kan man motverka det?
Visst är jag orolig – men inte handlingsförlamad! Vad vi enskilda odlare kan göra är att inse vad som händer och hjälpas åt med att rädda vad som räddas kan. Genom grannar, trädgårdsföreningar och lokalpress kan vi hjälpas åt att spåra upp gamla odlingsvärda sorter, odla och dela med oss.

Om jag är intresserad av kulturarvsfrön, var hittar jag information, hur kan jag lära mig mer?
Då tycker jag man ska lära sig fröodla. Börja med att läsa t. ex. Runåbergs bok om fröodling. Gå med i Föreningen Sesam, som lär ut hur man fröodlar och där medlemmarna delar med sig av sin egna fröer. En bra introduktion i fröodling finns på www.foreningensesam.se.

Varför inte göra en studiecirkel i den lokala trädgårdsföreningen? Om man fröodlar var sin favoritsort och sedan delar med sig får man tillgång till många bra sorter, som kan få möjlighet att leva vidare.

Det går att hitta ett visst utbud av kulturarvsfröer hos några svenska fröfirmor. Det finns också ett stort utbud på nätet, men här får man se upp, man vet inte alltid vad man får. Det finns också en säkerhetsaspekt vad gäller fröodling. Som det nu är finns det kommersiell fröodling i Sverige i mycket liten omfattning. Det är helt enkelt dyrt att registrera sorter och att fröodla. Det är inte helt självklart att vi alltid kommer att kunna importera alla de fröer vi önskar.

Du har precis gett ut en helt ny bok: Gråärter, rovor – och den älskade kålroten, om vikten av att fortsätta odla den odlade mångfalden. Hur kom du på idén att skriva den?
Jag har varit med ganska länge, följt och varit oroad av utvecklingen sedan 1970-talet. I tio års tid har jag noterat och fotograferat, helst enkelt dokumenterat mina tankar och min egen odling. För ett år sedan föll polletten ner och jag bestämde mig för att göra en bok helt efter eget huvud och på eget förlag – och här är den nu!

Vem ska läsa din bok och varför?
Jag vänder mig till oss vanliga hemmaodlare, till alla matglada och alla som är nyfikna på de här nygamla goda köksväxterna. Boken är mitt bidrag till att bevara den odlade mångfalden!

 

Här kan du läsa Agneta som också är månadens tomatvän: Agneta Magnusson 

Här kan du läsa om ett tidigare inlägg om: Varför odla kulturarv och ekofrön?

 

Stort tack för att vi fick följa med i dina funderingar runt kulturarvssorter och hur man kan få mer kunskap! //Johnna a.k.a Bondjäntan