Jakt tabu, eller?

Så kom frågan jag väntat på. Men du, jakt och vilt? Är det verkligen ett bloggämne? Är inte det typ, tabu?

Kan man tycka. Men å andra sidan, har man tagit beslutet att äta kött så är en välorganiserad jakt ett bra sätt att ta livet av maten. Det är min absoluta åsikt idag, men tro mig jag har tvekat och undrat. När jakten kom in i mitt liv för tjugo år sedan mottog jag den inte med fanfarer.

Då på den tiden var det var det en skämsfaktor. Jakt och jägare var verkligen skällsord och jag mörkade alltihop. Pinsamt. Våldsamt. Oförsvarbart. Så kändes det och jag vacklade. Hur hamnade jag i det här?

När jag som ung vuxen flyttade till landet hade jag inte varit närmare viltkött än det som låg i disken hos B: Anderssons Eftr. Fågel& Vilt i Östermalms saluhall. Där låg mina gator och kvarter och där hade jag mina referensramar. Samma sak gällde P. Vilt var krogkäk.

Flytten öppnade nya vägar och så satt vi där långt ute på landet i höstmörkret. Sida vid sida med varsitt glas vin vid köksbordet och pluggade. Jag idéhistoria och P Inför sin jägarexamen. Mysigt och helt rätt. Du och jag P. Så var det tills jag fattade. Han menade allvar. Han tänkte verkligen avsiktligt döda ett djur. Höja ett gevär och trycka av. Pang du är död. Fast på riktigt.

Så jag blev vegetarian. Ett helt år i protest. Ett år av ständiga diskussioner och försök att förklara eller förstå. Och P stod fast, han hade hittat sidor av sig själv och livet som inte gick att bortse från.

Långsamt blev jag mer nyfiken än upprörd. Där fanns inget våldsamt utan istället en stor ödmjukhet. P tackade skogen. Ofta gick han ut med bruten bössa. Han lade erfarenhet till erfarenhet. Lärde och njöt av att få vara en del av sammanhanget. Och han kom hem med kött. Det allra finaste som jag länge tjurigt vägrade befatta mig med.

Men det här var då, för längesedan. Idag är viltet och skogen ett gemensamt projekt. För P är jakten både fritid och en stor del av arbetslivet. Precis som för mig. Jag har gjort skogen till min. Men min insats är bösslös. Jag är samlaren och förädlaren. P står för viltet och jag tar om hand. En bra deal. Jag är nöjd. P och alla barnen är nöjda.

Idag är dessutom den allmänna synen på jakten en annan. Helt omvänt faktiskt. Jakten är accepterad, en del av outdoortrenden. Många vill vara med och jägaren kan lika gärna ha adress på Kungsholmen som på landsbygden. Att bjuda en vegovän på älgkött är närapå helt ok. Älg är idag nästan lika med grönt. Eko och nära.

Allt är frid och fröjd, och ändå….jag kan inte helt fullt ut säga att jag förstår. Vad är det med jakten som drar och lockar? För mig förblir det för alltid delvis ett mysterium och en obesvarad gåta.