Lindblomste – nu, som då, som sen

Lindblomste – lite som en tidsmaskin. En av alla växterna, smakerna och dofterna som binder samman generation efter generation. Välkommen in i köket!

Det händer över en natt. Varje år samma sak. Luften fylls av den ljuvligaste doft som inte går någon förbi. Lindarna blommar.

I min lilla stad, precis som i den närliggande större är doften en del av stadsbilden så här års. Norrköpings promenader kantas av lindalléer i dubbla rader. Här likadant, vid ån som korsar stan skiftar lindarna från grönt till ljusgrönt när alla blommorna slår ut.

Och så har det varit, länge, länge. Den som blundade och sniffade i luften för hundra år sedan upplevde detsamma.

En näve blommor i en kopp hett vatten ger ett milt örtte som sägs vara inflammationshämmande och möjligen bra för blodcirkulationen, men jag vet inte. Nöjer mig med den speciella tanken att det är en smak jag delar med Marcel Proust och många, många andra.

Blommorna kan användas till te, färska eller torkade. Smaken på teet är inte så parfymerad som man kan tro. Den är mild och lätt honungssöt. Färgen ljust grön.

Lindblomste kräver inga exakta mått. Jag lägger helt enkelt en rejäl näve i en kanna och fyller på med hett vatten. Låter det dra några minuter och så är det klart. Milt lugnande är ytterligare en möjlig effekt och den uppnås garanterat om man tar sig tid att lägga undan allt och låta sig länkas till historiens alla lindblomsälskare genom tiderna. Om än bara för en liten, liten stund.